Poesiutställning Triggervarning

Caroline Danielsson ställer ut sin poesi på Mönsterås bibliotek under bibliotekets sommaröppettider vecka 28! Under utställningens första timme varje dag, kommer Caroline Danielsson att finnas på plats. Detta ger besökare chansen att samtala med henne om hennes poetiska process och kanske till och med inspireras till egna skrivprojekt.

Öppettider:

• Måndag – torsdag: 11-18
• Fredag: 11-17
• Lördag: 10-13

Presentation av Caroline Danielsson:

Caroline Edberg Danielsson jobbar som bibliotekarie på Mönsterås bibliotek sedan 2002. Hon har även läst litteraturvetenskap, filmvetenskap, konstvetenskap, svenska och engelska på universitetsnivå.

Caroline har en fascination för monster, mytologi, historia med häxor som specialintresse. Varma hjärtefrågor är mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Caroline älskar sin familj med man, tre barn och två katter, samt sitt orangeri och sin skivsamling. I nästa liv hoppas hon på att bli mossa.

Välkommen till en poesiutställning om identitet.

Hur blir man den man är? Vilken roll spelar minnen och trauman? Kan man som vuxen ge upprättelse till sitt inre barn och hur återtar man makten över sin livsberättelse? Utställningen som är skriven av Caroline Edberg Danielsson handlar om att i livets alla faser använda det skrivna ordet som läkning och överlevnad.

Varför kallar du utställningen för Triggervarning?

Det beskriver lite av vad man kan förvänta sig. Utställningen handlar om en person som har känt sig trasig sedan barndomen och går från ett trauma till ett annat under uppväxt och tonår. Som vuxen vill personen bli hel och ser tillbaka på sitt liv och försöker läka genom att skriva sig genom vad det var som hände egentligen, att se på sitt liv lite utifrån. Utställningen innehåller ju en del olika slags våld och psykisk ohälsa. Jag tycker det är viktiga frågor att tala öppet om och ta bort all skam kring. Jag vill visa hur man kan känna när man är med om övergrepp och att konsekvenserna ofta är långvariga, men att man kan läka om man pratar om vad som hänt. Att tiga och försöka gömma undan gör bara allt värre. Triggervarning är ett komplicerat begrepp tycker jag. Jag tror inte att man blir hjälpt av att innan få veta att en text innehåller beskrivningar av något man känner att man behöver undvika. Jag tror det kan ha motsatt effekt, men jag är inte psykolog så vad vet jag. Det är ett modernt ord jag tycker kan var intressant att fundera kring. Det kanske inte finns någon absolut sanning kring det.

Hur kom du på att du skulle göra en poesiutställning?

Jag tänkte att lika väl som att ställa ut tavlor eller hantverk kan man göra en utställning med ord. Speciellt på ett bibliotek. Jag har själv inte sett någon sådan utställning, men kan inte tänka mig att detta skulle vara den första. Det känns som ett bra sätt att få folk att få upp ögonen för vad poesi kan vara. Den har ju alltid varit lite styvmoderligt behandlad, men det behöver inte vara så konstigt med poesi. Det är för alla. Alla kan skriva poesi på sina egna vilkor. Jag vill att poesin ska vara folklig och inte snobbig, utan mer punk. Du bestämmer själv vad din poesi är.

Handlar utställningen om dig?

Både ja och nej. Precis som de flesta som skriver skönlitteratur använder jag mig av egna erfarenheter, men jag kan inte säga att allt i utställningen är sant, autofiktivt möjligen. Det som inte är sant skulle kunna vara det. Det är min uppgift som poet i det här fallet, att få det att verka sant. Om det hänt mig är inte viktigt. Att det hänt någon är det viktiga. Jag-formen är min absoluta favoritform. Den är rak och effektiv tycker jag.

Hur länge har du skrivit poesi?

Jag har hittat på historier sedan innan jag kunde skriva själv. Poesi började jag skriva som fjortonåring som en överlevnadsstrategi. Ordet är mäktigt och kraftfullt på många sätt. Jag tror att många skriver dagbok som någon slags ventil i livet. Så har jag använt mig av poesin. I mitten av 1990-talet läste jag en skrivarutbildning på Viks folkhögskola utanför Uppsala, annars är jag helt självlärd.

Vilken respons hoppas du på?

Jag hoppas att folk känner något, vad som helst, och får nya tankar kring ämnet. Att se en tavla eller film eller höra musik som inte ger en känslor är helt meningslöst tycker jag. Konst ska kännas, den får gärna göra ont. Jag ser hellre att folk blir upprörda än likgiltiga. Det är en poets uppgift att tala om det som skaver och om hur det är att vara människa. Jag hoppas jag gör det.